David Caron var bara tjugoett när han var med och öppnade den nu så populära familjerestaurangen Café Caron 2017. David har hela tiden haft huvudansvaret för att serva gästerna. Som en följd av framgången har fokus nu börjat skifta: ”Vi har förmånen att få samarbeta med människor som kan sin sak. Vi har byggt ett starkt och bra team. Om vi hade varit tvungna att göra allt själva skulle gästupplevelsen ha blivit lidande.”

Vad är roligast med det här jobbet?

Anledningen till att jag ville göra det från början var den romantiska föreställningen man har om det. Det är inget jag upplever varje kväll, men ändå ofta. Stämningen när människor samlas för att äta tillsammans, med fint upplagda rätter framför sig och vin som passar till och uppskattas. Det har jag lärt mig av min pappa, Alain. Att först lägga fokus på produkterna, och sedan på gemenskapen som uppstår vid en måltid. Det är det viktigaste med hela upplevelsen. Allt runtomkring måste vara bra för att göra gemenskapen perfekt.

Trots att jag och min bror, Tom, inte växte upp tillsammans tycker vi verkligen lika på det här området. Ibland förstår människor inte riktigt vad vi menar när vi pratar om det. Och det är svårt att beskriva. Men Tom och jag har föreställningen om den perfekta gemenskapen som utgångspunkt för allt vi gör. Det har vi fått från Alain.

Café Caron är en familjerestaurang som tillhör Alain Caron och hans söner David och Tom. En plats i hjärtat av Amsterdam där man alltid känner sig hemma, även om man inte känner någon.

Du var bara tjugoett när ni öppnade restaurangen 2017. Hur lyckas man ha hunnit skaffa egen restaurang när man är så ung?

Jag gick gymnasiet, men studerade inte vidare efter det. Och jag kände ingen press från mina föräldrar att göra det heller. När jag gick ur gymnasiet kände jag inget behov av att åka ut och resa i ett år. Så jag började helt enkelt jobba direkt. På pastarestaurangen Spaghetteria. Där jag hade jobbat sedan jag var fjorton. Efter att ha jobbat som diskare ett tag fick jag börja servera. Och när jag hade gått ur skolan sa jag till ägarna att jag gärna ville börja jobba mer hos dem. Det skulle få bli mitt sabbatsår.

Spaghetteria var väldigt framgångsrikt och ägarna höll på att öppna en andra restaurang. När vi började där var det en enda röra. Det var två ruckel med hål i golvet. Men vi hittade en byggare som kunde renovera stället. Vi fyra – de båda ägarna, restaurangchefen och jag – gjorde också en hel del. Mest småjobb för att snygga till stället – och det blev verkligen riktigt fint i slutändan. Efter två år blev jag restaurangchef. Då var jag tjugo år.

När de öppnade en tredje restaurang hjälpte jag återigen till med ombyggnationen och med att rekrytera personal. Det var vid den tidpunkten som jag, Tom och Alain också hittade ett ställe där vi ville starta något eget.

Hur började den idén? När kände du att det här var något du kunde göra själv också?

Jag hade fått en hel del idéer under de två renoveringarna. Och då börjar man ju fundera på vad man skulle kunna göra med dem. Jag hade en anteckningsbok där jag samlat på mig idéer för restauranger och barer. Dem tog jag upp med Tom. Helt själv hade jag aldrig gjort det. Men Tom är en riktig entreprenör. Han hade också gått och tänkt på det i flera år, men ville inte göra det helt på egen hand. Han behövde min erfarenhet och den tid jag kunde tänka mig att lägga.

Du gjorde alltså samma sak som du hade gjort två gånger: byggde upp något från ingenting.

Nja, det fanns ju något där. Men vi hade bestämt oss för att göra rivningsarbetet själva. Och det gick lite överstyr. Man behöver plötsligt göra saker som att riva en vägg eller höja ett golv. Man vill att det ska bli så likt det man ser framför sig som möjligt. Vi blåste ut allt. Plötsligt var det inte något alls kvar.

Jag gillade verkligen rivningsarbetet och renoveringen. Och nu är jag jättenöjd med det. Men så här i efterhand tänker jag att vi kanske inte hade behövt göra allt själva. Tom gjorde illa ryggen ordentligt och jag var förkyld i ett halvår efteråt på grund av allt damm jag fick i lungorna.

Hur ser er rollfördelning ut?

Tom sköter det administrativa. Jag sköter kundservicen. Alain har gett namn åt stället och ansvarar för köket. Tillsammans med vår kock Roel Paping ger han det en kreativ touch. Men Roel har huvudansvaret för maten.

Och nu har vi fått en restaurangchef. Tom och jag håller på med ett nytt gemensamt projekt. Vi jobbar fortfarande på plats på Café Caron, men inte varje dag från 10 på förmiddagen till 1 på natten längre, som vi gjorde i början.

Tom och jag har kommit fram till att vi gillar själva företagandet mest. Resten som ingår, vinerna, köket, betjäningen, till det finns det alltid folk som gör det bättre än vi. Roel är alltså en bättre kökschef än Alain. Restaurangchefen är bättre på att styra restaurangen än jag är. Han är äldre och har gjort det längre. Därför är det bättre att han gör det. Till vinerna har vi nu två killar som vet mer om vin än vi gör. Men de gör samtidigt allt i Café Carons anda och som vi har tänkt oss det.

Petit Caron: Inte långt från restaurangen håller vi på att återskapa bardelen av Café Caron. Den kommer att heta Petit Caron. Dit går man inte för att äta, utan för att ta en drink. Det är ingen vinbar, men vi har en väldigt bra vinlista. Vi tyckte det skulle vara kul att göra något där fokus ligger på drycken.

Det är en intressant utveckling. Trots att du bara är tjugotvå år trappar du ner på det dagliga operativa arbetet, för att kunna se på restaurangen på ett mer konceptuellt sätt, ur ett företagarperspektiv.

Tom har femton års erfarenhet av företagande. Han sa redan från början att man måste kunna delegera. Och det kan vi göra nu, eftersom det har gått bra för oss. Därför har vi förmånen att få samarbeta med människor som kan sin sak. Vi har byggt ett starkt och bra team. Om vi hade varit tvungna att göra allt själva skulle gästupplevelsen ha blivit lidande.

Vad tycker du är det bästa med Café Caron?

Stämningen. Den har alltid varit som jag föreställde mig att den skulle vara. Och blandningen av gäster. Om jag skulle ta fram och läsa upp vår verksamhetsplan nu ser det exakt ut som vi tänkt oss vad gäller besökarna. Gäster mellan tjugo och nittio. Från hela Nederländerna – men de flesta från Amsterdam och många som bor i krokarna. Precis som vi tänkte. Dessutom några turister som råkar gå förbi, och människor från utlandet som känner Alain. Det är verkligen en blandning; även när det gäller vad människor är ute efter. En del slinker in på ett kort besök för att ta ett glas vin och något tilltugg. Andra har bokat en månad i förväg och kommer för att äta med hela familjen. Den kombinationen av gäster och besök fungerar väldigt bra hos oss.

Det allra roligaste är att så många bekanta fortsätter att komma tillbaka. Inte bara människor vi redan kände, utan även folk vi har lärt känna här. Gäster som blir bekantskaper. De flesta har mitt telefonnummer, så de ringer och frågar om de kan komma och äta på kvällen.

Så här säger David om Formitable

För oss är det ett idealiskt system. Med Couverts kunde högst 50 kuvert bokas. Nu kan vi ta emot bokningar online för 75 personer till en fredagskväll, utan att behöva göra något och utan att något går fel. Precis som vi vill ha det. Vi vill inte jobba med fasta sittningar, det passar inte vår restaurang. Nu hinns ändå flera sittningar på en del bord, utan att det påverkar stämningen vi är ute efter.

Att byta plattform var jätteenkelt. Jag blev glatt överraskad över den genomtänkta servicen och uppföljningen. När vi öppnade vår andra restaurang visste vi direkt vart vi skulle vända oss!